”Jag gillar att sätta min egen twist på det”

Hon jobbade som städare, köpte ett hemmabygge till tatueringsmaskin, använde sin pojkvän som försökskanin och är idag en av Norrlands mest respekterade tatuerare.
För Guiden berättar Sanna Hedström på Carousel Tattoo om hur hon pushades in i yrket, ­liknelsen med Alfons Åberg – och vad du absolut inte ska be henne om.

17 april, 2019. Senast uppdaterat 13:10
Text: JON LUNDSTRÖM

Inne i tatueringsstudion är klockan strax efter 12 och Sanna Hedström har nålen i högsta hugg. Lunchtid eller inte: showen måste rulla och under dagen ska flera kunder tatueras – och när det ­kommer till jobbet är ett oväntat avbrott lika ­efterlängtat som en pajad iPad under bilsemestern.
Intervjun hålls under ett tatueringstillfälle, men dyrbar tid rinner iväg när fotografen ber om mer utrymme och kundens positionsbyte stör ordningen. När Sanna ska berätta hur många timmar i veckan hon faktiskt tillbringar i studion tvingas nya kollegan Sara bryta in:
– Seriöst, att det står 9-15.30 på dörren ­betyder inte att det endast är de timm­arna du lägger ned…
Sanna, fortsatt med blicken på kunden och nålen, stannar upp en stund – och ­säger sedan med viss eftertänksamhet:
– Nä, det är väl sant – det blir väl två-tre timmar på kvällarna också…

Under 80-talet var det bodybuilding och solarier, på 90-talet kom piercing – och nu blommar tatueringstrenden för fullt. Det räcker med ett besök på Vitbergsbadet för att känna sig som en udda fågel med armen tom som ett A4-ark.

Hur kommer det sig att något som var så laddat för några år sedan nu är största modet?
– Om konsten på väggarna varit vårt ­uttryckssätt tidigare, så är konsten på ­armarna det idag. Huden är en del av dig och samtidigt en bild av dig. Det är ju den som skiljer dig från alla andra, säger Sanna Hedström.

Tatueringar är i mångt och mycket ett sätt att kommunicera till omgivningen, fortsätter Sanna.
En unik tatuering gör det lättare att väcka intresse och skapa kontakt med andra människor.

Det är snart tolv år sedan Sanna Hedström gjorde sin första tatuering, en ­dödskalle på sin sambo Johan Karlsson. Idag kan hon skratta åt minnet:
– Jag har alltid målat mycket, främst tavlor och 2007 köpte jag ett hemmabygge för att testa på att tatuera. Jag började på apelsiner, men ledsnade snabbt – och när min sambo insisterade så testade jag på honom.

Vad tänker du när du ser på död­skallen idag?
– Att den inte är särskilt snygg, men
att det är ett kul minne – och för ­Johan ett kul partytrick. Han är inte sen att ­berätta för nya människor att det är jag som har gjort den, säger Sanna och skrattar.

Just de egenskaperna, humor blandat med en stor dos självdistans, beskriver inte bara Sannas stil – utan bör också ses som generella råd när du tatuerar dig, menar hon.
– När en kund kommer hit första gången har de ofta tänkt igenom motiven noga, till nittio procent symboliserar det något – och det är bra. I de få fallen kunden är osäker brukar jag råda dem att tänka igenom det en vända till. Det är tråkigt om du ångrar något du gjort, men med tiden lättas det där ofta upp – och mina återkommande kunder gör saker mer på uppstuds, säger Sanna och fortsätter:
– Min drömkund är den som ger mig fria tyglar, där jag kan sätta min egen twist. Det är sjukt kul!

Om du skulle sätta ord på din egen resa från den där skakiga ­dödskallen till idag, hur skulle du beskriva den då?
– Jag känner mig av naturliga skäl ­betydligt bekvämare idag, och till följd har också min stil förändrats. Det är ­inget 180 knyck längre, utan jag för­söker ­tatuera lugnt och metodiskt.
– Rent tekniskt utvecklas man hela ­tiden. Skuggor, fina övergångar och fejda, allt det där har jag slipat på under åren. Ibland känner jag mig som Alfons Åberg; ”jag ska bara”. Det går alltid ­finlira lite till.

Finns det någon drömtatuering du gjort under de här åren?
– Det finns många, men den mest oväntade var när jag gjorde en rococo-arm.

Och något du vägrar?
– Om du vill bli tatuerad i ansiktet – eller ha en tribal. Det är två gränser jag aldrig kliver över.

17 april, 2019. Senast uppdaterat 13:10

13 tuffa frågor: Hur kunde du spela i Löven?

Han avslöjar vad som skulle kunna fälla honom på Robinsonön, berättar att han ogillar sand i kläderna och hur det gick till när frugan raggade upp honom.
Lär känna Skellefteå AIK:s General Manager Erik Forssell – med Skellefteåguidens 13 personliga frågor.

5 oktober, 2020. Senast uppdaterat 17:41

Vilken person har betytt mest för din karriär?
– Min storebror som är sju år äldre spelade hockey. Han lät mig ofta få vara med att sporta och jag tror att det kan ha påverkat mitt val och intresse en hel del.

Har du varit starstruck någon gång?
– Nej, inte direkt.

Är du bra på att laga mat?
– Helt okej.

Om du ska unna dig något, vad köper du då?
– Jag är inte så prylintresserad och blir inte lyckligare av att köpa saker. Jag skulle nog välja ett restaurangbesök eller en resa istället.

Vilken film har du sett flest gånger?
– SVT:s Fotbolls VM-krönika från Mexico 1986.

Hur hade du klarat dig i Robinson?
– Jag tänker att det skulle gå helt ok. Jag kan nog hålla humöret uppe bra även med sömn- och matbrist. Svagheter skulle nog vara simning på tävlingar och att jag ogillar sand i kläderna.

Hur kunde du spela i Löven?
– Jag ville plugga vidare efter gymnasiet och tyckte att Umeå och Björklöven passade bra. Inga konstigheter med det.

Kommer du få en 40-årskris?
– Nej!

Tar du fram gitarren på fester?
– Nej, sällan. Har varit dåligt med gitarrspelande de senaste fyra åren.

Vad hade du jobbat med om du inte fick välja hockeyn?
– Jag gillar idrott så gärna något inom fotboll om jag fick välja fritt. Är utbildad civilingenjör så annars något åt det hållet.

Vem var du i skolan?
– Jag hade lätt för mig i skolan. Jag var seriös och fokuserad när jag var där så att jag skulle slippa plugga så mycket hemma. I klassen så var det nog sällan bråkigt runt mig. Jag gillade att sporta på rasterna.

Vem raggade upp vem, du eller din fru?
– Min fru. Hon jobbade på gymmet som vi tränade på.

Om du måste tatuera dig, vad skulle du göra då och var?
– Det skulle nog bli något litet visdomsord på underarmen.

5 oktober, 2020. Senast uppdaterat 17:41

Starka morsor

Agnes Schönfeldt, 29, tränade sporadiskt under graviditeten men kände efter hemkomsten från BB att smärtan i bröstryggen ökade.
Elin Johansson, 28, spelade fotboll på elitnivå men tvingades lägga av på grund av skada.
Fanny Wallström, 29, tränade hårt fram till vecka 34 men saknade den sociala aspekten och att aktivera kroppen.
Skellefteåguiden besökte passet ”Stark morsa!” – dit Skelleftemorsor oavsett förutsättningar och tidigare erfarenheter träffas för att stärka kroppen efter sin graviditet.
– Det här är något jag själv saknade efter mina barns födsel, säger pt:n Katarina Burvall på Underground AC.

2 oktober, 2020. Senast uppdaterat 14:28

Gymmet ligger direkt innanför entrén i det gamla taxigaraget, som den här senhöstdagen badar i sol. I de romerska ringarna, som i första hand är till för att träna upp ryggmuskula­turen, hänger ett färgglatt babygym.
Det är Elmers underhållning om han är ­vaken när mamma Agnes Schönfeldt tar sig an ­kettlebellen eller skivstången.
Agnes tar upp den tre månader gamla sonen i famnen, medan hon med fötterna puttar fram träningsmattan. Elmer hickar så den lilla ­kroppen rycker till. Agnes gungar honom lätt, med ena handen bakom hans huvud, medan hon varsamt lägger ned honom på en filt.
– Det är lite upp och ner, ibland går det bra att han ligger själv och ibland lite sämre – oftast beroende på hur mycket uppmärksamhet jag ägnat honom, säger Agnes med ett skratt.

Hon tränade längdskidor och fotboll under graviditeten. Ett par månader in i Elmers liv har hon skapat nya rutiner. Numera är måndag och torsdag förmiddag heliga – då står friviktsträning med skivstång, kettlebells och hantlar blandat med konditionsbaserad träning på schemat.
Just den här dagen har tjejerna, eller ­morsorna som de numera kallas, tränat marklyft och ­axelpressar, innan de två och två avslutar med russian swings, ball slams och pushups.
– Jag fick tipset av en kompis och det räckte med ett pass för att jag skulle vara såld, berättar Agnes och fortsätter:
– Det bästa är att belastningen går att anpassa utefter mina behov och min förmåga. Jag har till exempel haft problem med bröstryggen och axlarna efter amningen, något jag hoppas ska bli bättre allteftersom jag tränar.

För Elin Johansson finns träningen där ­naturligt från en lång elitkarriär. Efter att ha spelat fotboll i Sunnanå, Morön, Kif Örebro och Piteå valde hon att lägga av efter en fotskada. Att motionera har dock alltid varit en del av hennes liv och att sluta i samband med graviditeten var inte ett alternativ.
Ett samtal med pt:n Katarina Burvall, som ­håller i passen, stärkte hennes syn.
– Ett stort problem i samband med en förlossning är att du blir svag i många muskler, framförallt runt bålen. När du bär barnet tar dessutom axlarna slut. Utan träning är det lätt att du får en hållning som Quasimodo, säger Elin Johansson och skrattar.
– Men med ”Katta” känner jag mig helt trygg och jag gillar upplägget där vikter och frekvens byggs upp successivt.

Det är såklart ­olika för alla, men jag har haft turen att inte få ­några särskilda komplikationer efter graviditeten.

För Fanny Wallström är träningsformen ­inget nytt. De flesta övningarna känner hon igen från crossfiten, som hon tränat i åtta år och fram till några veckor innan dottern Winna föddes.
Fanny varvade promenader med ­lättare ­övningar innan hon efter två månader var tillbaka i gymmet.
Nu har hon lovat sig själv att ta det lugnt, två mammaträningar i veckan får räcka.
– Det känns att jag inte tränat på ett tag, men det har trots det gått relativt fort att komma tillbaka i någorlunda form. Det är såklart ­olika för alla, men jag har haft turen att inte få ­några särskilda komplikationer efter graviditeten, säger Fanny Wallström.

Katarina Burvall, som är diplomerad mammamagetränare, kan inte nog betona vikten av att känna in kroppen.
– Även om man tränat förut så är det viktigt att man tänker på att kroppen genomgått en förändring och att man har kontroll på belastning och teknik, säger ”Katta” och fortsätter:
– Även om vi inte enbart gör bålövningar så jobbar vi mycket med fokus på hur du håller ihop när du gör diverse övningar. Det är till exempel jätteviktigt när man lyfter att man hittar rätt höftposition, håller ihop och inte lyfter tungt innan man lärt sig rätt teknik.

Passar det här alla?
– Det gör det, oavsett träningserfarenhet. Det enda kravet vi har är man gjort en efterkoll hos barnmorskan och fått godkänt där.

2 oktober, 2020. Senast uppdaterat 14:28