Från Ålund via teatern till tv-rutan

Helena Lindegren är uppvuxen i Ålund, Byske och har deltagit i en rad teater- och filmproduktioner, genom åren.
Vi har nyligen sett ­henne medverka i tv-serien Bonusfamiljen på SVT och Sommaren med släkten på Kanal 5.
Vi möter kvinnan som har många järn i elden.

16 april, 2019. Senast uppdaterat 13:34
Text: BIRGITTA HÄGGLUND

Helena Lindegren började på Västerbottensteatern i Skellefteå, följt av ­Profilteatern i Umeå, Jämtlands läns­teater i Östersund och sedan ­Stockholm. Idag varvar hon med att jobba på ­Improvisationsteatern och filminspelningar.
– ­Jag har aldrig haft någon riktig plan, saker och ting har liksom bara hänt. Jag hade inte tänkt satsa på att bli ­skådespelare, tyckte det verkade alldeles för jobbigt. Men slumpen och modiga kollegor/ teaterchefer, gav mig möjlighet att få komma in i yrket på Västerbottensteatern, redan när jag var 19-20 år och sedan dess har det racklat på i samma riktning, skrattar Helena.

Hon har nu jobbat på Stockholms Improvisationsteater i 11 år, parallellt med andra frilansuppdrag inom teater, film och tv.
– Att ta vägen från Skellefteå eller ­rättare sagt Ålund, Byske till Stockholm via Umeå och Östersund var som sagt inget planerat, men jag upplever ofta att min erfarenhet av att växa upp i glesbygd och att ha levt i mindre städer är värdefull i mitt skapande.

Helena sökte in på scenskolan men snubblade på målsnöret.
– Då var det en stor besvikelse, men ­så här i efterhand kan jag bara ­konstatera att det ledde till en massa bra saker både på det yrkesmässiga och privata planet. Och till insikten att livet inte ­följer några mallar, men man kan hamna precis där man vill ändå, att ens yrkesliv är rätt långt och hinner ta många ­svängar. Jag hoppas och tror att jag har en massa oväntade och knasiga jobbprojekt framför mig också, säger Helena.

Vilket tycker du är din största framgång i livet?
– Om vi pratar livet i stort är det mina barn. Att de finns och är såna magiska människor. Att jag och Marcus vågade skaffa ett till barn efter den jobbiga förlossningsdepression som jag fick när vårt första barn föddes. Över­huvudtaget att jag orkat och vågat ta mig upp ur psykiskt jobbiga situationer.
Yrkesmässigt tycker jag ärligt talat att det är en kolossal framgång att jag lyckats försörja mig som skådespelare i tjugo år, det finns så otroligt många begåvade och kämpande ­kulturarbetare som inte har den turen. Jag blir inte förmögen på det, men jag får hålla på och det är jag väldigt tacksam för.

Helena har medverkat i en rad stora produktioner inom film, tv och teater.

Hur ser du tillbaka på de här åren?
– I nästan 20 år har jag ägnat mig helt och hållet åt teater, men plötsligt har filmandet nu blivit en del av min vardag också, vilket är extremt roligt och lärorikt. Lite läskigt hur ­random det är, att om bara ”rätt” person får syn på dig kan saker och ting förändras. Det handlar inte alls bara om hur bra man är på det man gör, personer med inflytande och jobb­erbjudanden, måste också veta om att man finns. Det är ju en stor baksida och orättvisa i den här branschen, att man måste bli utvald av någon annan hela tiden. Men om ett yrke ska vara givande i längden, tror jag att man måste få kasta sig ut och testa nya saker som man kanske inte är superduktig på direkt, annars är risken stor att man står på rutinens brant och bara upprepar sig. Så jag är hemskt glad över att ha fått de här chanserna, och försöker förvalta dem så gott jag kan, säger Helena.

Filmproduktion eller teateruppsättning, vad föredrar du?
– Kan inte välja. Just nu känns ju filmproduktion lite extra spännande eftersom jag är mer rookie på det, men jag skulle inte vilja vara utan teatern i längden. Framför allt improvisationsteater, det skulle jag inte kunna leva utan. Det är så sjukt kul! Och när man filmar har man ju ingen publik heller, jag måste nog ha lite folk som klappar händer åt mig ibland.

Hur väljer du nya projekt, vad du ska göra och inte?
– Å, jag önskar att jag hade en massa projekt att välja och vraka mellan hela tiden, men så ser det inte riktigt ut. Fast visst säger jag nej till grejer, oftast för att jag inte vill jobba för mycket. Jag har sett alldeles för många ­vänner gå in i utmattningssyndrom och jag är av ­naturen ganska lat. Jag behöver min ”sofftid”. Men på det stora hela följer jag magkänslan, om ett projekt känns kul och jag tycker om människorna som är inblandade så försöker jag haka på. Dock måste man ju ha mat på bordet, så jag säger oftast nej till gratisjobb, om det inte är för en bra sak.

Att gå in i en roll kan beröra en privat, brukar det påverka dig?
– Nja, det vet jag inte riktigt, det kan nog ­familjen svara bättre på. Ibland blir det ­såklart konkreta grejer, som härom veckan när jag skulle rappa på en provfilmning. Då gick jag ju omkring och övade gangstarap hemma, ­vilket kanske var lite cringe för dem. Men de är ­ganska härdade nuförtiden.

Vad är ditt drömprojekt?
– Jag har precis börjat träna på att skriva ­manus, så mitt drömprojekt vore väl en ­föreställning eller TV-serie där jag själv skrivit manus tillsammans med nån av mina smarta manusskrivarkompisar. Såklart med en riktigt fet roll till mig själv.

Vad jobbar du med just nu?
– På Stockholms Improvisationsteater spelar vi just nu ”Improviserad Norén” och förbereder för ”Den Improviserade Schlagerfestivalen” som vi spelar på Scalateatern den 3 och 4 maj. Imorgon gör jag sista inspelningsdagen på ”Andra Åket säsong 2” för SVT och i maj-juni ska jag filma en liten biroll i ”Rebecka Martinsson” som ska gå på TV4. Och precis idag fick jag faktiskt besked om en annan liten roll i en kommande TV-serie för SVT, som jag ska göra med start i maj. Samtidigt försöker jag ta mig tid att skriva på mina egna manusprojekt. Och ligga i soffan såklart.

Om du inte blivit skådespelerska?
– När jag var liten ville jag bli skådespelare eller fotbollsproffs, men jag tror inte att det senare hade varit särskilt sannolikt även om jag skulle satsat. Om jag inte hade halkat in på teaterbanan hade jag nog blivit lärare eller kurator, eller kanske nån flummig predikant av nåt slag.

Till sist. Finns det en möjlighet att du en dag bosätter dig här?
– Jag har pappa i Ålund, mormor i Byske och mamma i Skellefteå, så jag brukar dra med mig familjen upp åtminstone tre gånger per år. Sannolikheten att jag flyttar tillbaka till ­Skellefteå är väl inte jättestor, men vad vet jag? Konstigare saker har hänt.

16 april, 2019. Senast uppdaterat 13:34

13 tuffa frågor: Hur kunde du spela i Löven?

Han avslöjar vad som skulle kunna fälla honom på Robinsonön, berättar att han ogillar sand i kläderna och hur det gick till när frugan raggade upp honom.
Lär känna Skellefteå AIK:s General Manager Erik Forssell – med Skellefteåguidens 13 personliga frågor.

5 oktober, 2020. Senast uppdaterat 17:41

Vilken person har betytt mest för din karriär?
– Min storebror som är sju år äldre spelade hockey. Han lät mig ofta få vara med att sporta och jag tror att det kan ha påverkat mitt val och intresse en hel del.

Har du varit starstruck någon gång?
– Nej, inte direkt.

Är du bra på att laga mat?
– Helt okej.

Om du ska unna dig något, vad köper du då?
– Jag är inte så prylintresserad och blir inte lyckligare av att köpa saker. Jag skulle nog välja ett restaurangbesök eller en resa istället.

Vilken film har du sett flest gånger?
– SVT:s Fotbolls VM-krönika från Mexico 1986.

Hur hade du klarat dig i Robinson?
– Jag tänker att det skulle gå helt ok. Jag kan nog hålla humöret uppe bra även med sömn- och matbrist. Svagheter skulle nog vara simning på tävlingar och att jag ogillar sand i kläderna.

Hur kunde du spela i Löven?
– Jag ville plugga vidare efter gymnasiet och tyckte att Umeå och Björklöven passade bra. Inga konstigheter med det.

Kommer du få en 40-årskris?
– Nej!

Tar du fram gitarren på fester?
– Nej, sällan. Har varit dåligt med gitarrspelande de senaste fyra åren.

Vad hade du jobbat med om du inte fick välja hockeyn?
– Jag gillar idrott så gärna något inom fotboll om jag fick välja fritt. Är utbildad civilingenjör så annars något åt det hållet.

Vem var du i skolan?
– Jag hade lätt för mig i skolan. Jag var seriös och fokuserad när jag var där så att jag skulle slippa plugga så mycket hemma. I klassen så var det nog sällan bråkigt runt mig. Jag gillade att sporta på rasterna.

Vem raggade upp vem, du eller din fru?
– Min fru. Hon jobbade på gymmet som vi tränade på.

Om du måste tatuera dig, vad skulle du göra då och var?
– Det skulle nog bli något litet visdomsord på underarmen.

5 oktober, 2020. Senast uppdaterat 17:41

Starka morsor

Agnes Schönfeldt, 29, tränade sporadiskt under graviditeten men kände efter hemkomsten från BB att smärtan i bröstryggen ökade.
Elin Johansson, 28, spelade fotboll på elitnivå men tvingades lägga av på grund av skada.
Fanny Wallström, 29, tränade hårt fram till vecka 34 men saknade den sociala aspekten och att aktivera kroppen.
Skellefteåguiden besökte passet ”Stark morsa!” – dit Skelleftemorsor oavsett förutsättningar och tidigare erfarenheter träffas för att stärka kroppen efter sin graviditet.
– Det här är något jag själv saknade efter mina barns födsel, säger pt:n Katarina Burvall på Underground AC.

2 oktober, 2020. Senast uppdaterat 14:28

Gymmet ligger direkt innanför entrén i det gamla taxigaraget, som den här senhöstdagen badar i sol. I de romerska ringarna, som i första hand är till för att träna upp ryggmuskula­turen, hänger ett färgglatt babygym.
Det är Elmers underhållning om han är ­vaken när mamma Agnes Schönfeldt tar sig an ­kettlebellen eller skivstången.
Agnes tar upp den tre månader gamla sonen i famnen, medan hon med fötterna puttar fram träningsmattan. Elmer hickar så den lilla ­kroppen rycker till. Agnes gungar honom lätt, med ena handen bakom hans huvud, medan hon varsamt lägger ned honom på en filt.
– Det är lite upp och ner, ibland går det bra att han ligger själv och ibland lite sämre – oftast beroende på hur mycket uppmärksamhet jag ägnat honom, säger Agnes med ett skratt.

Hon tränade längdskidor och fotboll under graviditeten. Ett par månader in i Elmers liv har hon skapat nya rutiner. Numera är måndag och torsdag förmiddag heliga – då står friviktsträning med skivstång, kettlebells och hantlar blandat med konditionsbaserad träning på schemat.
Just den här dagen har tjejerna, eller ­morsorna som de numera kallas, tränat marklyft och ­axelpressar, innan de två och två avslutar med russian swings, ball slams och pushups.
– Jag fick tipset av en kompis och det räckte med ett pass för att jag skulle vara såld, berättar Agnes och fortsätter:
– Det bästa är att belastningen går att anpassa utefter mina behov och min förmåga. Jag har till exempel haft problem med bröstryggen och axlarna efter amningen, något jag hoppas ska bli bättre allteftersom jag tränar.

För Elin Johansson finns träningen där ­naturligt från en lång elitkarriär. Efter att ha spelat fotboll i Sunnanå, Morön, Kif Örebro och Piteå valde hon att lägga av efter en fotskada. Att motionera har dock alltid varit en del av hennes liv och att sluta i samband med graviditeten var inte ett alternativ.
Ett samtal med pt:n Katarina Burvall, som ­håller i passen, stärkte hennes syn.
– Ett stort problem i samband med en förlossning är att du blir svag i många muskler, framförallt runt bålen. När du bär barnet tar dessutom axlarna slut. Utan träning är det lätt att du får en hållning som Quasimodo, säger Elin Johansson och skrattar.
– Men med ”Katta” känner jag mig helt trygg och jag gillar upplägget där vikter och frekvens byggs upp successivt.

Det är såklart ­olika för alla, men jag har haft turen att inte få ­några särskilda komplikationer efter graviditeten.

För Fanny Wallström är träningsformen ­inget nytt. De flesta övningarna känner hon igen från crossfiten, som hon tränat i åtta år och fram till några veckor innan dottern Winna föddes.
Fanny varvade promenader med ­lättare ­övningar innan hon efter två månader var tillbaka i gymmet.
Nu har hon lovat sig själv att ta det lugnt, två mammaträningar i veckan får räcka.
– Det känns att jag inte tränat på ett tag, men det har trots det gått relativt fort att komma tillbaka i någorlunda form. Det är såklart ­olika för alla, men jag har haft turen att inte få ­några särskilda komplikationer efter graviditeten, säger Fanny Wallström.

Katarina Burvall, som är diplomerad mammamagetränare, kan inte nog betona vikten av att känna in kroppen.
– Även om man tränat förut så är det viktigt att man tänker på att kroppen genomgått en förändring och att man har kontroll på belastning och teknik, säger ”Katta” och fortsätter:
– Även om vi inte enbart gör bålövningar så jobbar vi mycket med fokus på hur du håller ihop när du gör diverse övningar. Det är till exempel jätteviktigt när man lyfter att man hittar rätt höftposition, håller ihop och inte lyfter tungt innan man lärt sig rätt teknik.

Passar det här alla?
– Det gör det, oavsett träningserfarenhet. Det enda kravet vi har är man gjort en efterkoll hos barnmorskan och fått godkänt där.

2 oktober, 2020. Senast uppdaterat 14:28